Hoppa till sidans innehåll
Foto: Peter Velodrom_20111126

IK Fyris Triathlon på velodromen i Falun

02 DEC 2011 09:11
Förra helgen var Peter, Oskar och Johan på velodromen i Falun. Här kommer ett referat från Peter.
  • Skapad: 02 DEC 2011 09:11

 

 

Velodraman på Velodromen


En gryttidig novembermorgon lämnar tre masar Uppsala mörkret bakom sig. Hemlängtan, eller är det möjligen velodromen från vildmarken som kallar?

 

I Falun har vi inga problem att hitta en parkering på den öde och daggvåta parkeringsplatsen som måste ha dimensionerats när kabel-priserna var gynnsamma. De höga stängslen inbjuder till spontan parkour. Vi tvekar morgontrötta och vilsna i industrikomplexet när en äldre dam i träningsoverall glider förbi. Hon är på väg till velodromen. Vi hakar på och nervositeten släpper något. Vårt äventyr är tydligen vardagsmat för den lokala pensionärsföreningen.

 

Efter en timmes ljummen teorigenomgång är det dags att vakna. Vi plockar ner varsin anonymt vit, och exemplariskt ren, Fuji. Vi ser förundrade på linjerna. Växlar, bromsar och frihjul är tydligen överflödiga. Innan det är dags att rulla ut på säkerhetszonens blå gymnastikgolv har Johan emellertid lyckats trolla fram en hoj med mer attityd i lacken.

 

Jag känner mig som clownfisken Marwin när jag försöker klippa mina granithårda SPD-pedaler. Men det ska tydligen vara så. Manar fram bilden av Doris, och trampar på ut i det okända azurblå. På led vinglar vi upp mellan den röda och den svarta linjen. Här gäller det att lita blint på ledarhunden i kurvorna. En vinkel mellan cykel och underlag på 45 grader är inte sund, och binjurarna förbereder en smärtsam markkontakt med fullt påslag. Men tydligen har de genmanipulerat de finska björkarna innan de hyvlade ner dem till plyfa, för friktionen mot gummit räcker. I alla fall för de flesta.

 

Till att börja med tar Alf upp två ankungar åt gången. Men snart är vi varma i kläderna och får trampa i grupp. Vi övar på att hålla linjen och avståndet. Att växla position på raksträckor och i kurvor. Maximal koncentration och högt pedaltryck kommer med överlevnadsinstinkten. Uppsikt och stadig position är inte heller dumt, och armbågarna fungerar som riktningsvisare. En otippad svårighet visar sig marig att korrigera. Händerna greppar reflexmässigt styret där bromsreglagen borde sitta, men det går inte an i en velodrom.

 

De välbehövliga pauserna mellan övningarna är klockren bonus. Den lokale baristan har slagit upp sitt läger i mitten av plywood-cirkusen. Min radar låser ofelbart på den karaktäristiska aromen från en dubbel espresso. Muffin och latteskum är balsam för kropp och själ. Erfarenheter växlas till dunket från gymmusiken och  några bilder förevigar tillfället. Vi har överlevt två intensiva timmar, undvikit klungvurpor och förtjänat våra platser på gästlistan.

 

Söndag morgon hänger Oskar och jag på låset, med en förhoppning om att få samla erfarenhet och höja pulsen. Vi är inte ensamma. Men med en visselpipan i munnen får Alf ordning på den rekord stora flocken. Efter uppvärmningen får blåbären möjlighet att nöta varv utan mjölksyradistraktion. Stamgästerna får snällt vänta på sin tur, men när den kommer släpper alla hämningar och tempot blir skoningslöst.

 

Efter några tiominutersintervall är det dags för en spontan klyvning av blåbärsgruppen. Självbedömningsprincipen fungerar så där. Alla anser sig säkrare än medelcyklisten och stannar följdaktligen kvar på banan. Vilket betyder att ungefär hälften av cyklisterna omkring mig måste ha dåligt omdöme. Jag kliver ur säkerhetszonen av ren självbevarelsedrift. Några varv senare ligger smockan i luften efter vad som på fackspråk kallas en "close call...". Eller, rätt jävla nära en stjärnsmäll.

 

Andra sorteringen får personlig coachning och rejält med utrymme på banan. Tekniken finslipas med varven och snart har gruppen av mediokra cyklister växt, och inslaget av stamgäster är påtagligt. Höjdpunkten blir när försteman på signal får falla ner mellan rött och svart för att tokjaga ikapp klungan. Känslan av kompressionen i kurvorna är ren poesi! Och beroendeframkallande.

 

Oskar låter sig inte påverkas av några förändringar i olycksoddsen, och belönas med några grymma intervaller. I den sista gäller fri fart. Oskar söker rutinerat upp Djurbacks trygga rygg, och följer med en lätt ansträngning. När varvtiderna börjar krypa ner mot 14 sekunder (eller nästan 50 knyck) och kadensen når smått otroliga 140 rpm blir även Alf imponerad.

 

På vägen hem mot Uppsala gnyr Oskar lite taktfult om blodsmak i munnen. Men vi ser båda fram mot nästa tur till Falun, för att om möjligt göra av med de tre återstående velodrompassen innan den 24 december.Susanna Kallurs cykel är knallröd. Och kanske har tomten fått ett tips till ett nytt hårt paket i jul?

 

God hjul,

Peter

Skribent: Pablo Schneiter

Postadress:
IK Fyris Uppsala - Triathlon
Fyrisparksvägen 3
75267 Uppsala

Besöksadress:
Fyrisparksvägen 3
75267 Uppsala

Kontakt:
Tel: 018468070, 0706227685
E-post: This is a mailto link

Se all info